Hem_OLD.html


Morgongåva, en vacker del av Vittinge socken

Morgongåva, samhället med det romantiska namnet, ligger lika vackert som namnet anger, mellan två sjöar längs väg 72 mitt emellan Vittinge och kommunens huvudort Heby. Morgongåva är socknens största samhälle. Medan centrala Morgongåva har cirka 1 500 invånare, kan man räkna cirka 1 800 invånare totalt om man inkluderar boende i Morgongåvas närmaste omgivningar. Heby kommun delas i sju socknar där Vittinge socken är den fjärde största geografiskt och tredje största befolkningsmässigt (2 450 inv.) och avviker så tillvida att endast Vittinge socken har två centrala samhällen, Vittinge och Morgongåva med åtta kilometers mellanrum.




















Medan Vittinge är ett geografiskt utbrett samhälle, är Morgongåva starkt sammanhållet och allt ligger inom promenadavstånd. Samhället ligger mellan sjöarna Ramsjön och Axsjön. Till Heby är det 6 km och vidare till Sala 20 km. Längs Ramsjöns norra strand ligger en rad villor, där ägarna inte bara har vacker utsikt, utan även fiskerätt, ty större delen av sjön ägs av villaägarna. Axsjön har begränsad bebyggelse runt omkring, men har i stället badplats och är stora delar av året en enastående fågelsjö.














Som berättas ytterligare nedan är Morgongåva en tidigare industriort, men idag mycket av en pendlingsort. Morgongåva har dock god service i form av skola, dagis, distriktssköterska, äldreboende, bibliotek, matvaruaffär, veterinär, hundtrimklinik, frisör, bensinstation, Karlssons stora varuhus och en hel del ytterligare.











 
Tillbaka till HemHem_OLD.html

Morgongåva skola

Morgongåva förskola

Rungården är ett servicehus byggt på 90-talet. Huset består av två plan med lägenheter och gemensamhetsutrymmen, snickeri mm. Servicehuset är bra bostad för äldre. På Rungården finns 25 lägenheter och ett gruppboende för 8 boende med demens.




















Morgongåva har fotbollsklubb, en framgångsrik boxningsklubb, eget byalag, minigolfbana och i skogarna strax norr därom en isracingbana av internationellt snitt.





Bara några km norr om Morgongåva centrum ligger Molnebo herrgård, ett gods i kejserlig empirstil med anor från sent 1600-tal. Grunden till ytterväggarna har en längd av över 90 meter. Under huset finns fem källare av murtegel. Väggarna pryddes en gång med 18 grova pelare och de 33 rummen fick inalles 19 kakelugnar.

Molnebo herrgård

Inom Mälarområdet förekommer rikligt med fornborgar. Ett bra exempel på en gammal fornborg/skans inom Vittinge socken är Skansberget, som ligger mitt emellan Axsjön i Morgongåva och Molnebo herrgård, som nämndes ovan. Borgarna var anlagda dels i otillgängliga skogstrakter, dels i utkanterna av bebyggelsen, ofta på bergskrön invid farbara vattenleder, som det en gång var.

Historia i korthet

Sockenbegreppet.
Socknen är sedan lång tid tillbaka termen för den minsta territoriella kyrkliga enheten, ett avgränsat område, där befolkningen utgörs av en församling med ekonomiskt ansvar för kyrka och präst. Redan under 1000-talet blev sockenindelningen fullt genomförd i södra och mellersta Sverige. Sockenindelningen sammanhänger med indelningen i bebyggelseområden. Senare fick socknen även ekonomisk betydelse förutom den kyrkliga. Så uppkom Jordebokssocknen, en sammanfattning av de hemman på landsbygden som för beskattningsändamål sammanfördes i jordboken. Kommunreformen 1862 innebar att beteckningen socken byttes mot kommun.

Jordbruket.
Jordbruket var den helt dominerande näringsgrenen under 1500- och 1600-talet i vår del av Mälarområdet, samtidigt som bergsbruk och handel utvecklades inom andra regioner. Under 1700-talet och fram till mitten av 1800-talet var jordbruket områdets viktigaste näringsgren, samtidigt som storskiftet infördes, vilket innebar att gårdens ägor skulle samlas i så få skiften som möjligt. Gårdarna var självförsörjande, men en komplettering av husbehovsstandarden byggde på byteshandel. Jorden brukades med tvåskiftesmetoden, vilket innebar att halva arealen var i bruk, medan den andra halvan låg i träda. Bönderna i Vittinge var tidiga med redskapsbyten allt eftersom moderniseringen fortskred, till skillnad från bönderna längre österut. Odlingen bestod mest av korn, råg och lin och endast i begränsad mängd vete och havre. Dessutom odlades ärter och potatis, där en icke föraktlig del av potatisen användes för brännvinstillverkning. Boskapen sköttes huvudsakligen av husmor med biträde av pigor. Hästens omvårdnad var husbondens ansvar. I den mån höet bar skilda kvaliteter, skulle det bästa reserveras för hästen, så att den orkade med det tunga arbetet.

Socknen från 1800.
Vittinge socken bestod år 1805 av en befolkning om 550 män och 566 kvinnor, inalles 1 116 personer. Sammansättningen bestod förutom prästen av 1 lärare, 1 studerande, 1 underofficer, 19 soldater, 111 bönder, 29 torpare, 17 backstugugubbar, 25 åldrige och bräcklige bönder som upphört att arbeta, 115 bonddrängar, 1 skomakare, 2 skräddare, 1 smed, 118 pigor, 2 tegelbruksarbetare, 6 kolare, 2 mjölnare och några ytterligare ej specificerade personer. Denna fördelning var i stort sett bestående fram till 1850.

Gruvor, verkstäder och lantbruksmaskiner under 1800- och 1900-tal.
Även om Vittinge socken mer än något annat varit och är en jordbruksbygd, finns ändå en betydande industriepok att imponeras av. Den som idag passerar Molneboområdet ser en ståtlig herrgård med ekonomibyggnader i ett i övrigt nästan öde område. Några enstaka hus, ängar med betande hästar. En idyll, fri från bullrande och hamrande som man föreställer sig industriverksamhet. Detta idyllande har dock inte alltid rått. Vi befinner oss istället i industrins centrum under 1800-talet, men som upphörde ungefär lika fort vid sekelskiftet, som det en gång började. Här startade en gång vid 1800-talets inledning en epok av järnhantering som snart skulle vara så omfattande, att man kan säga att Molneby blev industrialismens öga i det område som idag är Heby kommun.

Grevinnan Charlotta Frölich, som levde mellan 1698-1770 var den som i huvudsak startade järnhanteringen i Ramsjö (nuvarande Morgongåva) och Molnebo. En avgörande förutsättning för järnhantering är tillgången på vatten, både som kraftkälla och i allt övrigt. Därför inköptes Molnebo säteri med sina vatten för blivande järnhantering och förädling. Man erhöll tillstånd att anlägga en smidesverkstad för att vidareförädla järnet från Ramsjö till bruksföremål. Tre härdar med hammare och var sitt vattenhjul blev resultatet och tillverkningen av spik och söm, plogbillar, yxor och liar, hackor och gångjärn startade. Det mesta av den spik som producerades gick till gruvan i Sala, medan stångjärn exporterades och plattjärn gick till Stockholm.

Molnebo expanderade när bruket bytte ägare. En masugn flyttades till Molnebo i slutet av 1700-talet av dåvarande ägaren Alexander Seton, mannen som skänkte Ramsjörunstenen till Skottland. Han hade då koncentrerat all järnhantering till Molnebobruket. Produktionen var så framgångsrik och kvaliteten så hög, att järnet kunde saluföras under egen stämpel.

Malmen från gruvorna omkring räckte inte i hanteringen och därför transporterades malm från Bergslagen med foror till Molnebo. Det var fråga om tunga lass som hästarna fick släpa på, vikten låg på ca 2 000 kg. De långa transporterna gav dock den fördelen att tillgången på malm från olika gruvor medgav att det kunde blandas till olika kvaliteter. Transporterna genomfördes vintertid, medan järnhanteringen skedde under våren och sommaren, då tillgången på vatten var som bäst, något som både masugn och stångjärnshammare var beroende av. Bruket hade sin storhetstid vid mitten av 1800-talet. Då fanns inte mindre än 900 personer som på ett eller annat sätt var knutna till Molnebo bruk.

Runt året 1870 gick inte bruket längre så bra ekonomiskt. Men från Tyskland kom industrifolk med pengar som de kunde satsa i investeringar för att få tillgång till det svenska järnet. De tyska investerarna köpte stora egendomar och snart förfogade bruket över 3 300 tunnland mark. Planerna innebar att skapa ett storföretag av Molnebo bruk, som dittills ändå varit måttligt i storleksordning. I Ramsjö började de tyska ägarna att bygga ett stålverk och dessutom bostäder för arbetarna och deras familjer längs nuvarande Allévägen. Även en järnväg byggdes mellan Molnebo och Ramsjö för att underlätta transporterna till hyttan i Morgongåva.

En av delägarna, Jacob Landau, uppvaktade den svenska kungen och fick tillstånd av kung Oskar att få döpa den nya hyttan i Ramsjö till Kung Oskarshyttan. Kung Oskar själv kom i den kungliga järnvägsvagnen och förrättade, icke utan stolthet, invigningen.

Men säg den lycka som får leva för evigt. Börskraschen i Wien och New York på 1870-talet gjorde att tyskarna tappade intresset för fortsatta investeringar. Efter endast några ytterligare år avvecklades efter hand verksamheten och upphörde helt 1880.

Men, när en epok går i graven, föds en annan. AB Westerås Lantbruksmaskiner startade en industriepok i Morgongåva kring sekelskiftet, när företaget flyttade dit från Västerås år 1898. I stället för järn blev det således lantbruksmaskiner som Morgongåva blev känt för bland lantbrukare över hela världen.

 

AB Westerås Lantbruksmaskiner gjorde om- och tillbyggnader av det gamla stålverket och redan året därpå levererades de första maskinerna. År 1903 fanns redan 125 anställda. Men år 1908 kom företaget på ekonomiskt obestånd och upphörde med verksamheten. Anders Fischer, som var försäljare åt maskinföretaget startade därför AB Westeråsmaskiner och utvecklingen av lantbruksmaskiner fortsatte och produktionen fick en ny blomstringsperiod efter krigsslutet 1918 genom att företaget elektrifierades. På 1950-talet bestod produktionen av självbindare, tröskor slåttermaskiner och snövesslor. Bra precis hälften av produktionen av jordbruksmaskinerna gick på export och var det dominerande exportföretaget i Sverige avseende jordbruksredskap.

Kommunen.
I och med den allmänna rösträtten och införandet av kommunalfullmäktige enligt 1918 års reform började utvecklingen ta fart och de kommunala uppgifterna vidgades. Efter valet 1919 hade Vittinge fått sin första uppsättning fullmäktige som ägde att besluta inom kommunallagens gränser på samtliga röstberättigades vägnar. Fullmäktige bestod av 25 ledamöter.

En speciell fråga ställdes år 1931 av Rickard Andersson, Ösby. Han yrkade på att fullmäktige skulle pröva möjligheterna att få tillbaka den runsten, som Alexander Seton år 1787 lät föra från Ramsjö gård till Edinburgh. Kommunalnämndes ordförande J M Johansson svarade dock: ”Vi sköter ju ej om de runstenar vi redan har i socknen, så det är väl ingen idé att få hem den”.

Tiderna förändras och idag är stora delar av gamla Westeråsmaskiners lokaler del av Morgongåva Företagspark, där bland andra Karlssons Varuhus och Ad Libris, Sveriges största nätbokhandel, har sina lokaler

Utvecklingen under 1900-talet innebar att Vittinge förblev en jord- och skogsbruksbygd, medan Morgongåva, som redovisats, utvecklades till en industribygd, ett inflyttningssamhälle med därtill hörande samhälleliga serviceanläggningar. Därför har Morgongåva också järnvägsstation med pendlingstrafik mellan Sala och Uppsala.

Bostäder i Morgongåva, villor och lägenheter

Tillbaka till HemHem_OLD.html